jag har allitd förundrats över gamla människor. dom blir senila och dementa och allt vad det heter, men typ låttexter och ordspråk tycks de alltid komma ihåg. liksom, ibland kallar morfar mig för kerstin (mamma) och farfar ibland kallar mig för maria (kusin), eller ja, när jag inte går under arbetsnamnet "skata". och det är ju inget konstigt känner jag, de är ju gamla, å jag vet ju oftast att de menar mig.
men i vilket fall som helst, idag när jag va ute å gick (en timme, yäy!) mötte jag åke som var verksam i faik friidrott under min storhetstid, ha nåja, å han...han hälsade, han kände igen mig. hur kan han göra det? han måste vara närmre 80 bast?
okej, mycket snack och liten verkstad. ikväll ska jag på bio.
chill with the king of good times
1 kommentar:
skata? lillspacklet ska det ju va, HAHAHAHHAHA
Skicka en kommentar